VM i skyrunning

Jonas Brännmyrs rapport från Chamonix, 27-29 juni 2014.

Efter att ha kutat Skåla opp, Nordeuropas tuffaste uppförslopp (läs mer här) förra sommaren sökte jag ny inspiration och fann VM i skyrunning. De 2 000 platserna till maratondistansen och 400 till den vertikala kilometern tog slut på några timmar när de släpptes i september i fjol. Jag fick plats på båda.

Mästerskapet, som avgörs vart fjärde år, gick i år av stapeln i franska Chamonix, den gamla vinter-OS-orten som marknadsför sig som världens utomhussporthuvudstad. Skyrunning är en tävlingsdisciplin som konkurrerar med internationella friidrottsförbundets officiella bergslöpningsmästerskap, och som de senaste åren lockat allt fler deltagare med affischnamn som katalanen Kilian Jornet och svenska Emelie Forsberg. För att få kalla ett lopp för skyrunning ställs höga krav på längd och antalet höjdmeter. VM avgjordes över tre distanser: 80 kilometer med drygt 6 000 höjdmeter, maraton (42,2 kilometer) med drygt 2 700 höjdmeter och vertikala kilometern (1 000 höjdmeter på, i det här fallet, 3,8 kilometers ”löpning”).
 
Vertikala kilometern avgjordes på fredagen, och min taktik var att gå lagom hårt för att inte förstöra söndagens maratonlopp, som varit mitt stora träningsmål det senaste året. Starten, som skedde med 30-sekundersintervall på Vänskapstorget mitt framför kyrkan i central Chamonix, gick på eftermiddagen, och efter några hundra branta meter upp till liftstationen gick banan i serpentiner under linbanan upp till ändstationen Planpraz. På slutet så brant att man fick hjälp av stegar och rep. Målet låg några hundra meter ovanför liftstationen, för att få ihop de 1 000 höjdmeterna.


Bit av banan i vertikala kilometern

Jag sprang de första 100 höjdmeterna, växelsprang de andra 100 och fick ägna de sista 800 åt gång. Trots det hamnade jag mitt i resultatlistan, på 218:e plats av de 425 som tog sig i mål (120 av 206 i herrseniorklassen) med tiden 56.21 (inget vidare värst kilometersnitt över 3,8 kilometer, men efter att ha klarat de första 500 höjdmeterna på drygt 27 var målet bara att gå under timmen, och det lyckades). Favoriten Jornet vann på 34.18, 18 sekunder före italienaren Bernard Dematteis.

Efter mållinjen gjorde jag misstaget att sätta mig ned – och när jag några minuter senare ställde mig upp slog all kramps urmoder till i båda vaderna. Jag tvingades krypa ut ur målområdet och fick massage i en halvtimme. Det räddade sannolikt mitt maraton.

För efter att ha joggat igång benen lite lätt på lördagen var jag oförskämt fräsch när jag åter ställde mig på startlinjen på torget i centrala Chamonix på söndagsmorgonen. 7.00 gick starten, men redan kvällen innan hade vi fått reda på att väderförhållandena gjorde att banans högsta topp skulle strykas, och att 200 höjdmeter och en kilometer löpning skulle försvinna. Minuterna före start fick vi dessutom veta att branten upp mot målgången vid Planpraz också strukits. Vindar på drygt tio sekundmeter hotade att göra linbanan obrukbar, och arrangörerna ville inte strandsätta 2 000 maratonlöpare på en bergstopp. Därför flyttades målgången ned i stan, och siffrorna ändrades från det ursprungliga 42 195 meter med 2 700 meter uppför och 1 700 meter nedför till 41 310 meter med 2 136 meter upp och ned.

Men med ihållande spöregn, den kraftiga blåsten och minusgrader på topparna blev det ändå en prövning. Dessutom gjorde jag om mitt misstag från Skåla och ställde mig alldeles för långt bak i starten, runt 1 000:e plats (tänkte att många som ställer upp i ett VM är bättre tränade än mig …). Fick därför ägna stora delar av loppet åt att springa åttor runt de andra deltagarna.

De första 17,4 kilometerna var relativt platta, med bara 605 höjdmeter. Klarade dem på 1.51, och var uppe på 604:e plats. Därefter började värsta stigningen, upp på Col des Posettes. 717 höjdmeter på 4,6 kilometer där inledingen av stigningen har en lutning på närmare 40 procent. Här började alla gå, och på den smala stigen fick jag trippa förbi ute i terrängen. Tyckte inte jag kom någonstans, men tog trots det 148 placeringar uppför backen. Därefter följde fyra kilometer brant utför på slippriga grusvägar och ytterligare tre relativt platta kilometer innan det sista branta partiet.

Jag kände mig stark hela vägen, blev inte passerad av någon uppför, men hade lite problem i de mycket tekniska och i regnet ruggigt hala nedförslöporna. Hade garanterat gynnats av målgång på toppen i stället för nere i stan, men känslan att få springa in i centrala Chamonix, där publiken pressat sig in på tävlingsbanan likt en bergsetappsmålgång i Tour de France, var oslagbart. Efter att ha kommit i mål och fått medalj och ölglas började jag grina av lycka. 366:e plats av 2 183 som tog sig i mål, 229:a av 903 i klassen, och tiden 5.11.55 är jag ruggigt nöjd med, även om jag tror att jag kunnat skala av en kvart och därmed drygt 100 placeringar om det inte vore för trängseln (att jag ställde mig så långt bak i starten igen). Jornet vann igen, på 3.23.29 (jag missade därmed målet att vara inom 50 procent av vinnartiden med 6,5 minuter), drygt två minuter före fransmannen Michel Lanne.

Loppet i Chamonix går varje år (även om det bara var i år det hade VM-status) och jag kan verkligen rekommendera det. Fantastiskt på alla sätt, från gemenskapen, livet i byn som verkligen brinner för alla äventyrs- och sportmänniskor som besöker staden, maten i vätskekontrollerna (franska ostar, salta kex, hembakta fruktkakor …) och allt runt omkring. För halva priset av en start i Lidingöloppet ingick start, VM-status, medalj, tröja, lunchbuffé efter loppet och världens kanske vackraste utsikt. Dessutom finns två kortare distanser, tio lättlöpta terrängkilometer eller den klassiska Cross du Mont Blanc som löpts på en 23-kilometersbana med dryg 1 450 höjdmeter sedan 70-talet. Den klarade min sambo och Djerfmedlem Maria Åström av på ett föredömligt sätt under lördagen.


Maria mot mål i Cross du Mont Blanc

I år har jag två stora måltävlingar kvar, Sveriges enda skyrace (Sweden skyrace 24 i Björkliden 19-20 juli) och Bergslagsleden ultra den 6 september. Sedan får vi se vad nästa mål blir.


Jonas på upploppet i maraton

Jonas Brännmyr

 


Webmaster: bengt.gruvberger@gamla.okdjerf.se
Senast ändrad: 2014-07-11